On the road blev on the run…

november 28, 2017 No Comment

Jag tog paus i vardagen då en möjlighet gavs att åka söder ut. Varför inte?

Jag har börjat tjatat om vila, som så många har tjatat till mig om men jag har inte lyssnat. Varken på dem eller på mig själv.

Nu ligger jag här med magkatarr, inget ovanligt men fruktansvärt frustrerande när jag inte tar mig upp ur sängen då jag livat dottern att åka till havet. Besvikelsen är total.

Jag lovar henne igen att jag ska göra allt i min makt att vi ska ta oss till havet senare under dagen. Men dagen blev kväll. Jag lovar henne att hon ska få åka taxi, som hon nu vid 6 års ålder fattat är grymt bekvämt. Så efter läggdags så tar vi taxi ner till playan. Jag bokar in en tid imorgon för att fixa naglarna i en av salongerna på strandpromenaden och ser då möjligheten att hon ska få se havet i dagsljus. Till och med, förhoppningsvis, få bada i saltvatten. Hon visade sig vara livrädd för havets brusande vågor. När jag tvingade ner henne till dynorna tryckte hon plötsligt händerna hårt för öronen och sprang så fort benen orkade upp mot strandpromenaden.

Jag vill ta tillvara på varje stund med min prinsessa. Jag har redan missat massor i hennes liv. Jag växer oxå, inte på samma sätt som hon utan in i rollen som mamma. En svår roll. En ständig kamp med sig själv och de funderingar man har över rätt och fel.

Jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag duger som jag är. Jag räcker inte alltid till men jag vet att det räcker.

Att få höra hennes trötta mjuka röst på andra sidan kudden säga: mamma jag älskar dig. Då slår mitt arma hjärta trippelvolter. Tänk att jag fick bli mamma till just denna vackra lilla varelse. Vacker från insidan och ut. Hon tar mormor i handen och säger att hon vill hålla hennes hand ifall hon snubblar. Mormor har svårt att gå och denna ljuva lilla 6åring har ett omsorgsfullt hjärta som tänker på mormor.

Älskade lilla mirakelbarn.

Jag släppte vägen en vecka för att rymma fältet med min dotter som jag fött i hjärtat.

On the run together. ❤