Knarret under skorna eller sand mellan tårna?

november 28, 2017 No Comment

Hemma i Norrbotten är det kallt. En temperaturskillnad på 48 grader idag från platsen vi befinner oss till Jokkmokk.

Det finns en tjusning i allt. En vän lade ut en filmsnutt när han promenerade. Det knarrade så där härligt under skorna. Ni vet en sådan där kall vinterdag när det inte går att smyga fram på snön.

Från knarr till sandskav

Vilket enormt i-lands bekymmer när jag störde mig på skavet mellan tårna när sanden letat sig dit. Så banalt. Så världsligt.

Sen ser jag Ida Boströms liveinlägg att cellgifterna inte längre biter. Läkaren Nisse fick ge det hjärtskärande beskedet.

Jag försöker sätta mig in i Idas situation som mamma. Att behöva förbereda barnen att när som helst kommer mamma att dö. Livet är orättvist, det är ett faktum. Plötsligt känns skav mellan tårna som en fjuttig droppe i havet. Plötsligt vill jag ta tillvara på varje liten stund som är given. Högst upp på min önskelista står nu mer att jag önskar få vara frisk och leva så jag får se mina barn växa upp, kanske gifta sig och om de vill även skaffa barn på ett eller annat vis.

Jag njuter av varje stund jag får umgås med dem som skänkt mig livet. Vi träffas inte så ofta eftersom de bor här på ön 6 månader i stöten. Tar inget för givet. Känner en enorm tacksamhet att de båda är i livet.

Jag har blivit påmind gång på gång över hur skört livet är. Vänner som lämnat oss på tok för tidigt. Min bästa väns pappa som plötsligt blev sjuk och sen fanns han inte med oss.

Ändå känner jag mig odödlig och har svårt att ta livet seriöst. Tala om motsägelsefullt. När jag kör på de norrländska vägarna i vinternatten känns det som om inget kan hända mig. Varför är det så? Varken oväder eller skogens konung kan stoppa mig. Så barnsligt, så oansvarigt kanske du tycker. Jag kan bara inte rå mig på känslan. Jag trodde jag skulle “känna” annorlunda när jag fick barn. Men inte det. Känner mig fortfarande odödlig. Jag kommer inte krocka. Inget kommer hända mig.

Denna bild är tagen samma dag som vi lämnade Norrbotten för en veckas semester på Gran Canaria. Dagen innan hade det stormat och snöat, klass 2 varning. Fruktansvärt väder. Denna dag regnade det och ni ser isgatan. Än värre än dagen innan. Men inget kan väl hända mig?

Samtidigt känner jag tacksamheten över livet och den tid som jag får spendera med nära och kära.

Kvällens bekännelse blev detta. Mamman som tror att hon är odödlig. Kanske har jag sett för många filmer? Vad vet jag.

Ett vet jag, ta vara på varje given stund på jorden. Vare sig du uppskattar att leva på adrenalinkickar eller i hemmets trygga vrå.